Främmande nytt har blivit till hem, blivit tryggt.

Just när jag skriver detta står det en lurvig liten varelse som med brunblickar iakttar mina försök att hitta bokstäverna som kurar någonstans inuti, redo att flyga för att landa igen. Göra vitt papper svartvitt genom tanke och under fingertoppar. Kroka ord i varandra att kalla meningar. Mellanslag som milslånga andetag.
Det råmar där utanför fönstret och här inne utsträckt på min fönsterbräda förundras jag över hur snabbt tiden går. Både benen och huvudet har sprungit på jämsides med tidens konturer som redan har hunnit fyllas i och färgläggas med så mycket. I två månader har vi nu vaknat till en utsikt som börjar bli bekant. Människor som till en början bara var just människor har nu blivit till personligheter, blivit du, jag, vi. Jag tror att vi sakta har börjat vänja oss vid denna nya tillvaro, nya lunk. Behöver inte längre tänka vart vi sätter stegen, de hittar nu utan inblandad tankekraft. Hälsningsfraserna har bytts ut mot meningsfulla möten. Artighet mot riktighet. Handslagen mot kramar. Främmande nytt har blivit till hem, blivit tryggt.

Vi fylls på med intryck och lämnar avtryck. Tanke, känsla, fot. Vi rör om i gjutjärnsgrytor och i varandras världsbilder. Vi fångar möss till frihet. Gör matbeställningar och räknar pengar. Trycker världen i paus bakom kameror. Vänder den upp och ned i handstående. Vi sitter i morgonmöten, måndagsmöten och mellanmöten. Ventilerar viljor, val, viktigheter. Trumhinnor trummar taktfast, pennor antecknar ihärdigt. Ögonlocken vinkar allt långsammare men får snabbt upp farten igen när vi fylls med fikafikafika och så lite mer, ja, fika. Vi leds genom odlingsteori, där sådden började i pappersform för att sen i praktiken vandra ner i krukor. Några nyfikna går att skymta redan nu, gängliga och gröna sträcker de upp sina små huvuden mot oss.

I potatiskällaren lägger sig jorden tillrätta i vecken inuti våra händer när vi vrider och vänder på potatis efter potatis efter potatis. Mat, sätt och så de små knöliga knölar som av markens magi ändrat form till gamla gummor och dubbla sjölejon. Där över lådorna korsas våra armar en åt höger en åt vänster och fylls på allt mer i takt med att vi blir säkrare och snabbare. Känslan i att sen kunna hämta in, skala, skära och smaka.

Några är vi som nu fått bekanta oss med bröden i bagarbo. Där tillbringade vi två dagar av knådande, vikande och vakande över våra degar. Jästdeg och surdeg som fick muntras upp i ugn och mage. Rågkross och solsmul. Det osade hembakt i hela huset då, dofter av smörgås och skratt som gosade in sig i våra kläder för att skapa minnen åt oss att snosa på i dagar efter.
Vadmalskursen har även den dragit igång och kliver en in i det rummet så är det svårt att ta sig därifrån, det låter som körsång därinne av av alla fingrar som satts i arbete. En sång som får en att känna sig som ett liten barn igen, trollbunden av allt som låter och rör sig.
Samtidigt i Prästgården arbetas det på för fullt med huset. Utrymmen ska med spacklande spackel bli till bovänliga rum.
Även arbetet med takplattorna fortsätter för att snart förvandla det vita kökstaket på Ollars till mönster och färg för oss att äta under. Några arbetar nere i Tallgläntsskogen, andra gör det hemtrevligt inför hönsens inflytt. Matlagningskursen lever vidare i matlag, numera i grupper om tre eller fyra som veckovis ansvarar för att mätta alla kurrande magar. Det skalas, kokas och steks alltmedan dagen drar sig tillbaka, bäddar sin säng och somnar bakom fönstret.

Snön smälter sakta nu, det klaffseliklaffsar i skor och droppelidroppar i nackar. Är det våren som kommer nu? undrar du. Vintervår, vårvinter, vintervår. En längtan efter barfotatår. Där under våra fötter dansar ännu drömmarna från slumrande sjusovare. Dagarna blir allt ljusare och ljusare, men solen är blyg. Den smyger väl omkring där någonstans bakom molnen, simmar sitt ryggsim över oss. Kom igen, vänd på dig och sträck fram dina armar mot oss någon dag då och då. Just denna helgen fick vi tur i två.
Vi går på upptäcksfärder, äventyr på skissade stigar med kartan skrynklig i handen. Utforskar broar, skogar, ängar och gårdar. Halkar omkull för att sen fångas upp, fyndar mjuka mular och kramar kollriga katter. Sen, då vi tröttnat på att följa de redan upptrampade spåren, vandrar vi vilse med vilje för att hitta det vackraste.

/ Josefine

Annonser

Om Skattungarna

Den här bloggen drivs av de kursdeltagare som går Skattungkursen just nu!
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Främmande nytt har blivit till hem, blivit tryggt.

  1. mustmas93 skriver:

    Det här var det bästa jag läst på länge! Synd bara att vi inte kom igång med skrivargruppen… Kanske att vi skulle göra ett nytt försök en annan dag, en annan tid?

    Rasmus på blommande Skattungekursen!

  2. Elin skriver:

    Alltså, Josefine! Fortsätt att skriva!!! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s