Om det Gemensamma

Funderingar om Det Gemensamma kontra det Individuella

Dömande automatiska tankar på fältet:

”Oj, nu åker jag inte med på Värmlandsresan som Linn ordnat så mycket med. Vilken svikare jag är.”

”Nä, var är alla?! Vi är ju bara 4 stycken som lägger ut gräsklipp på de gemensamma kålodlingarna. Vilka skolkare!”

”Himmel alltså, nu måste jag verkligen ge järnet den här veckan eftersom jag valde att resa iväg från det gemensamma arbetet med midsommarcafeet förra veckan!”

”Jaha, han håller på med sin egen lott nu?! Och här går jag och jobbar med gemensamma örter. Nä då tänker faktiskt jag också fixa med mina egna odlingar istället.”

Med mera, med mera……

Vad är att bidra till det gemensamma? Är det den exakta tiden vi lägger på själva odlingen? Är det graden av känslomässigt engagemang? Är det att spela piano så att huset ljuder av musik i lunchpausen? Är det att ge besked varje gång man är borta från skolan? (Kanske den är mer delaktig som är borta mycket men alltid hör av sig än den som bara är borta ibland men inte hör av sig?).

Vad är delaktighet? Och är det ett mål att alla är delaktiga lika mycket?

Kanske det jämnar ut sig i slutändan? (Vem vet när jag inte kan vara med och behöver att andra jobbar istället för mig?)

Mina känslor av övergivenhet, ensamhet och brist går lätt igång när det är många borta i de gemensamma momenten. Säkert är det också snålhet; ” varför ska jag stå här och sätta potatis i timmar till andra som inte sätter sin fot i potatisåkern?”. Varför kan inte bara tankarna av tacksamhet och glädje över de som är där få ta all plats? Och i ödmjukhet veta att de som inte är där verkligen har sina skäl? Och att jag faktiskt är priviligierad som får stå här barfota i jorden och jobba med kroppen. Dessutom och kanske viktigast av allt: det är ju alltid mitt eget fria val. Jag är just här för att jag vill. Och det måste jag ta ansvar för. Snålheten tar inte ansvar. Snålheten är ett offer.

Mycket handlar också om mina förväntningar. På mig själv. Och på andra. Om jag vore nöjd med vad jag presterar, veta att jag duger oavsett vad jag gör och låta förväntningarna korrelera med verkligheten. Då skulle kanske mina förväntningar på andra sänkas och jag bli mer accepterande. Om, om, om….i en perfekt värld….

Min inställning är att alla är en del av gemenskapen i klassen. Även om man inte är i skolan. För att vi startade här tillsammans och har vävt in oss i varandra till större eller mindre grad. Vi är del i samma väv. Skattungarna. Ja, för mig handlar det nog mest om gemenskap och kontakt. Jag älskar att jobba tillsammans med er! Det är så lustfyllt att stå tillsammans i åkern och ha fingrarna i jorden. Så lätt att jobba då!

Och så ett avslutande visdomsord: Att ge är att få.  Att få är att ge.

Tack alla fina i klassen för att ni finns.

Maja

Annonser

Om Skattungarna

Den här bloggen drivs av de kursdeltagare som går Skattungkursen just nu!
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s